Jag lider av psykisk ohälsa...

Ska jag skämmas för att det drabbat mig? Det är ju inget jag valt...

Visst har jag gjort många saker jag ångrar i mitt liv, men detta är ju något annat, eller? Jag skäms för saker jag själv kunnat påverka, men omdömeslöst kastat mig in i. Men kanske jag gjort det p g a att mitt omdöme förvanskats av min psykologiska status!?

Människor är förvånansvärt snabba att döma, de är rädda för saker som de inte kan relatera till. Betyder det att jag måste gömma mig, dölja att det finns där som en del av mig?

Man pratar inte om det - men det finns där ändå - som ett osynligt jättelikt monster... Ingen låtsas om det, alla vet att det finns där, men ingen pratar om det. Vi låtsas som om det inte finns... De som inte förstår frågar inte, de fortsätter att låtsas som om allt är som vanligt. Vi pratar om väder & vind, alla vet...men ingen säger något. Är det ointresse, eller är det rädsla?

Om man inte låtsas om det, då försvinner det...eller?

Jag vill bli accepterad för den jag är. Jag vill inte vältra mig i det, jag vill inte vara ett offer för självömkan, jag vill bara ha tillåtelse att vara den jag är..!

Vissa saker är så onödiga...

Varför lägga en kommentar som är elak & får mottagaren att må dåligt istället för att bara hålla käften!? Det förbryllar mig att så många gör det utan att tänka en sekund eller två om det verkligen är nödvändigt...

Om man inte kan säga något positivt eller uppmuntrande ska man nog hellre tiga. Varför få en annan människa att må dåligt, vad är vinningen i det?!

Det är klart att jag bara kan se detta ur mitt eget perspektiv, jag vill inte såra någon, jag vill inte att någon ska må dåligt. Alltså försöker jag att inte sprida negativ energi till folk runt mig. 

Ett exempel: Min dotter la upp en bild på sig själv taget med webbcam plutande med läpparna ;D på Facebook...

En kommentar från hennes vänner var, "Ska du spy?" vilket kanske var menat som ett litet lustigt inlägg, men fick mig att irritera mig något så vansinnigt för jag tycker det är så onödigt!!! 

Jag undrar hur livet hade sett ut om jag inte krossat så många speglar..?

 
Jag älskar:

• min familj
• människor som bjuder på sig själva
• sommar & värme
• folk som inte dömer
• när jag känner mig fin
• känslan när jag avslutat något & är nöjd med resultatet
• att se någon göra något fint för en annan
• att göra någon glad

Ibland skäms jag för att jag inte fungerar som andra människor, men med åldern har jag börjat skita i det mer & mer, och tänker att folk får ta mig som jag är... 

En väninna sa till mig för ett par år sedan, om du hade varit rik hade folk kallat dig excentrisk...  

Betydelsen excentrisk om personer 

Ordet har utvecklats till att även gälla personer, och en person kan kallas excentriker, vilket är en ovanlig personformsböjning av grundordet. En person kallas excentrisk om denne inte följer den allmänna synen eller sättet (utövandet) och uppvisar avvikande värderingar. En nära synonym till excentrisk är ordet ovanlig, då i relation till andra personer syn, värderingar och annat genomförandesätt.

En excentrisk person kan vara originell, asocial, och bohemisk eller har en icke gängse syn på eller förhållande till något. Excentriska personer avviker från andra i olika grader. En person är inte excentrisk bara för att denne tillhör någon annan etnisk grupp eller har en annan hudfärg. En grupp personer kan dock ha excentriska värderingar.

Källa:http://sv.wikipedia.org/wiki/Excentrisk